Förlossningen Del 3

Måndagen:

På morgonen vid 7-tiden kom min lilla ängel, ja inte Adam, utan barnmorskan Anne som kollade om jag var öppen. Jag var öppen 4 cm. Jag blev så jävla glad så jag började grina. Äntligen hände något efter två dygns hattande fram och tillbaka. Robert blev också glad och vi satt en stund på sängkanten tillsammans för att inse att nu äntligen var det dags, vi skulle bli föräldrar just den här dagen. En märklig känsla av förväntan och spänning. Anne sa att ja, då är det bara att köra igång så nu flyttar jag dig till en förlossningssal.

På förlossningssalen visade hon mig hur jag skulle använda lustgasen och vi bestämde att jag skulle ha ryggmärgsbedövning. Hon satte även en skalpelektrod på Adams huvud eftersom det visade sig att hans hjärtrytm inte var helt ok då hjärtat slog för snabbt och inte gick tillbaka till grundrytmen som det brukat göra. En skalpelektrod är väl mer tillförlitlig än CTG-mätningen – om jag uppfattat det rätt.

Anestesiläkaren kom in och jag fick ryggmärgsbedövningen, gjorde inte alls ont om man jämför med förvärkarna jag haft innan. Vilken lättnad det var sen. Värkarbetet avtog pga ryggmärgsbedövningen så jag fick igångsättande dropp så de kunde reglera värkarna väldigt bra. Jag kände bara av trycket nedåt när Adam vandrade ner genom bäckenet, det gjorde inte ett dugg ont utan var mer obehagligt. Så jag och Robert kunde sova under förmiddagen för att på så sätt ladda inför krystvärkarna. Var ändå uppe och gick några gånger för att underlätta färden nedåt för Adam.

Vid 14-tiden var det skiftbyte och jag fick en ny barnmorska, Caroline.
Efter ett tag kände jag av ett kraftigare tryck nedåt och som om att kroppen ville börja krysta. Jag hade öppnat mig helt men Adam hade inte kommit riktigt så långt ned för att jag skulle kunna krysta aktivt. Så Caroline bad mig vända mig om från sida till sida var 5e minut. Så Robert fick hålla i det gympapasset. Vid halv tre kunde jag börja krysta aktivt. Jag som hade en bestämd uppfattning om att jag skulle föda upprättstående – vilket barnmorskan visste och frågade om jag ville göra – så sa jag att jag skiter i vilket, bara ungen kommer ut - så det blev sidoläge för mig.

Jag tänkte hela tiden – ska det inte göra mer ont än såhär? Ryggmärgsbedövningen funkade verkligen bra! Men det gjorde jäkligt ont precis när Adam kom ut. Det var ju lite svårt att undvika eftersom det finns så mycket nerver där som förmedlar smärta. Efter 30 min krystande så kom Adam 15.01. Men under de här 30 minuterarna så mådde Adam tydligen inte så bra eftersom hans hjärtfrekvens fortfarande inte var så bra. Hjärtat gick för snabbt på honom. Läkare kom in och tog prover på skalpen på honom och de började plocka fram sugklockan fast att han nästan hade huvudet ute - om han behövde komma ut snabbare än vad jag kunde åstadkomma. När jag i bakgrunden av allt krystande hörde sugklocka så tänkte jag att jag ska banne mig inte ha hjälp av något sådant. Och jag tog i ännu mer för att få ut honom. När huvudet var ute så hörde jag hur barnmorskan började prata med Adam – märklig känsla – ha ett huvud mellan bena som någon pratar med (rätt komiskt). Nästa värkt drog de ut hela honom.

Men vilken känsla det var när jag fick upp honom på magen. En liten, liten människa som med en gång började krypa mot mina bröst – vilka reflexer de har! Och ja, all smärta försvann med en gång. Klart det kändes när moderkakan kom ut och när de skulle sy några stygn men då hade jag ju Adam på magen som distraherade mig. Jag fick en liten reva på 2 cm eftersom Adam hade sin hand över kinden på vägen ut.