Förlossningen Del 1

Okej, det blir fullversionen ändå. Läs och sålla som ni vill....

Tiden innan förlossningen:
Veckan innan lö-må:
Efter att kommit hem från sjukhuset efter misstänkt havandeskapsförgiftning var jag jättetrött. Huvudvärken var bättre men kroppen hängde inte alls med. Besökte barnmorskan som tyckte sig ana att förlossning var på G. Hon hade ju rätt visade det sig sen. På fredagen kom mamma för att hjälpa mig fixa i ordning lite här hemma och köra mig till stan så att jag kunde klippa mig och köpa en overall till bebisen. Det var ju verkligen i sista stund som jag gjorde detta.

Lördag:
Jag och Robert tog en lugn morgon. Gick upp i lugn och ro. Medan han ordnade frukost gick jag på toa och kände hur det knäppte till i magen. Kände på mig att ”nu var det något som hände”. Men eftersom jag satt på ”fel ställe” för att känna om det kom vatten eller inte så märkte jag inget med en gång. Åt frukost och reser mig sedan för att ta disken och ut forsar vatten. Egentligen visste jag ju att det var vattnet som kom men vågade inte tro på det eftersom det varit så mycket annat som krånglat under graviditeten. Jag vågade inte tro att det var dags. Så jag ringde mamma som också trodde det var vattnet som gått. Så det var bara att ringa förlossningen. Klockan var ungefär 9.30 då. Vi fick komma in till förlossningen, KSS, för att bekräfta vattenavgång vid 14.00.

Under förmiddagen i väntan på att åka in så började det molvärka i magen. Väl på KSS togs CTG, urinprov och blodtryck samt att de bekräftade att det var en vattenavgång. Jag behövde ju egentligen inte tveka – men man är ju som man är. Blodtrycket var ju såklart högt så de ville inte att vi skulle åka hem så vi blev inlagda, igen. Under kvällen tilltog molvärken som nu kom och gick. Det kändes rejält. Samtidigt ville vi ha något att äta och vi kunde åka ifrån KSS en stund. Vi åkte till ica maxi för att fixa godis inför melodifestivalen och till mcdonalds för att äta. Under tiden gjorde det bara mer ont. Men, såklart, så var värkarna oregelbundna. Kvällen och natten bestod sedan i att handskas med värkarna. Det var inte så lätt. Jag hade ju missat det där med att öva på att andas riktigt. Så det blev mest att jag spände mig och blev trött så allt blev bara värre. Till slut stod jag inte ut. Mitt på natten tog de CTG igen för att se hur barnet mådde och se hur ofta värkarna kom. Men de var oregelbundna. Fick alvedon – ja, ni kan ju gissa hur mycket det hjälpte. Körde med TENS och värme som smärtlindring och sedan hjälpte barnmorskan mig att andas rätt.

Ja, sedan framåt morgonen avtog smärtan och blodtrycket gick ned. Allt kändes lite bättre, men vemodigt för jag anade ju att jag skulle bli hemskickad. Robert hade under natten kunnat sova lite, som tur var, så att han kunde hjälpa mig senare – vilket behövdes. Bara att få ha honom kvar på sjukhuset och att han var nära mig gjorde så väldigt stor nytta – tänk om jag hade fått ligga kvar själv?!?!