Reumatism är en del i mitt liv

Under förmiddagen hade jag som sagts innan en streamad föreläsning över nätet. Föreläsningen handlade om bemötande och hur vi kan stärka patienters identitet och säkerhet genom dialogen. Jätteintressant. Föreläsaren, angelica fritjof - någonting - har stor erfarenhet själv som patient då hon har reumatism.
Här känner jag ju igen mig väldigt mycket. Reumatismen, som jag faktiskt inte är "friskförklarad" ifrån, är ingen stor del i mitt liv idag men den finns där som en liten påminnare om hur det var. Jag kan ibland sitta och diskutera med robert om detta. Att tänk, de villa att jag skulle sitta i rullstol och ha rollator när jag var 12-13. Jag vägrade. Jag använde mina kryckor. Detta gillades inte då vårdpersonalen sa att det skulle ta för stor stryk på mina handleder som även då var väldigt sargade av inflammationer. Det är så himla svårt att förstå att jag en gång varit där och nu sitter jag här med ett fungerande "normalt" liv.
Det som gav mig en tankeställare under föreläsningen var att inte en endaste gång under hela mitt tonårsliv, som var den tiden jag hade mest besvär, frågade någon från vården hur jag hanterade den situation jag var i. Det är tydligt att man ska inte identifiera sig med sin sjukdom utan sjukdomen är endast en del utav livet. Man bestämmer själv hur stor del av livet sjukdomen tar. Men, när man växer upp och är i tonåren, då man ska ta reda på vem man är och utvecklas till en vuxen människa, får en sjukdom under denna tid och man inte får stöttning från vården över huvudtaget.
Så fort jag kom till vuxensidan av vården så fick jag träffa en kurator med en gång som frågade hur jag hanterade vardagen. Men inte en endaste gång fick jag den frågan från barnsidan av vården. Inte ens när jag hade gått ned så mycket i vikt pga min sjukdom så att de trodde jag hade anoreixa så erbjöd de mig någon som helst psykologiskt stöd.

Ja....detta är något som jag helt klart skulle kunna tänka mig att gå vidare med. Jag vill berätta för andra inom vården hur de skulle kunna bemöta barn/tonåringar som får en sjukdom. Varför erbjuder de inte mer? varför pratar de inte mer med barnet?

Vänskap

Sitter och kollar på en streamad föreläsning på nätet.....rätt gött för jag kan ju göra massor av saker samtidigt. Men, varför är man så, är det just kvinnor, som jämt ska göra alla ssaker samtidigt?

Iaf, idag ska jag och Robert till Trollhättan för vi ska kolla på Emil och hans band när de har spelning på M15. Ska bli jätteroligt.

Ärligt talat har jag inte så mycket att skriva om. Eller jo....Hur fungerar egentligen vänskap? Jag tror att det finns flera olika sorters vänskaper. Beroende på hur man fungerar tillsammans med personen så får man ju olika sorters vänskaper. Jag har en väldigt nära vän, eller hade, i nuläget vet jag inte riktigt hur vi står. Jag tycker om denna personen enormt mycket. Vi kan diskutera det mesta och har väldigt roligt tillsammans. Men, på nåt sätt så är det något som går över gränsen i vänskapen. Allt känns inte riktigt okej. Men ändå, jag tycker om personen mycket, jag vill ha personen som vän. Men när jag berättar om de gränser jag har så är det bara jag som talar om gränser och vad som är okej för mig. Men personen gör inte det. Gör det nästan aldrig. För mig är det jätteviktigt att bägge ska berätta hur man vill ha det. Ja,, jag vet helt enkelt inte hur jag ska göra. Vet inte hur jag ska agera.

Hur kontrollerar man att en takbrunn läcket?

Idag har det som sagt varit barnpassning. Så nu är jag riktigt trött. Jag hoppas att William är det med.

Jag fortsätter mitt lilla tema med konstigheter och knäppheter. För nu har Robert, Fredrik och Tommi gjort ngt riktigt äckligt, snuskigt och knäppt på sitt jobb. Robert skulle fixa någon läckande takbrunn. För att se vart det läckte var de tvungna att hälla i vatten. Men, kruxet var det att de inte hade något vatten. Då kom Fredrik på den briljanta idén att de kan ju kissa i takbrunnen. Sagt och gjort....Robert och Tommi ställde sig och kissade i takbrunnen medans Fredrik stod och kollade vart det läckte någonstans. Det värsta var väl också att det stod och garvade åt hela skiten med. '

Så Elin, om du inte redan visste, nu vet du vad din karl hittar på för äckligheter på dagarna =)

Tisdag

Igår klarade jag av en hel dag i Varberg med föreläsning. Var rätt seg när jag kom hem. Gårdagens överraskning var att Jonas stod på perrongen när jag kom till Herrljunga. Har alltid en halvtimmes väntan där tiiiiidigt på morgonen när jag åker. Så då blev jag skjutsad på cykel och det var nog minst 10 år sedan eller nåt som jag blev det.

Annars har det väl inte hänt så mycket mer. Idag blir det plugg fram till 3 då kommer lille william och jag och robert ska passa honom.

Appropå tokEmma. En viss person ville att jag skulle lägga in något exempel.
Jo, i Söndags var jag också sådär raslös. I ett av mina tokerier försökte jag sjunga med stängd mun. Ni vet, det är en på mix morgonzoo..den där tjejen, som kan sjunga lilla snigel med stängd mun. Det gick inte så bra. Så i all min iver kom jag på att om Robert öppnar sin mun så kan jag stoppa in mina mun i hans och sjunga....det blir lite samma effekt.....Jag kan meddela att robert inte tyckte det var lika roligt som jag.

Konstig? jag?

Ibland är jag väldigt spralligt, hoppig, ljudlig och glad. Oftast inträffar dessa tillfällen när jag är trött eller rastlös. Imorse hade vi ingen frukost hemma så vi var tvungna att åka in till stan. Jag levde loppan i bilen. Försökte dansa, sjunga arabiska låtar, sjunga med ständs mun, nypa robert osv. Sedan blev jag sur för Robert reagerade inte ens. Jag frågade om jag inte ens var lite rolig? Nä, Du är bara konstig - fick jag som svar. Tack för den televerket! Jag tyckte åtminstone min arabiska låt var fin!

Dagen

Sovmorgon. Men vaknade ändå tidigt av måsjävlarna som skrek. Hade jag haft ett gevär hade jag skjutit dem.
Försökte plugga men längtade bara hem. Ringde robert som undrade om jag inte skulle komma hem då. Beställde biljetter. På vägen till stationen regnade och åskade det. Tåget startar. Åkte x2000. Men tåget kan inte gå snabbare än 40km/h eftersom blixten slått ner.

Väl framme i gbg, hittar jag mitt tåg, och det finns knappt några platser kvar. Klämmer mig ner bredvid en blonderad fjortis med övermålade klumpiga ögonfransar. Efter en halvtimme håller jag på att få bryt. Blondinen bredvid mig sitter med sina jävla ben över på min sida så jag får ha mina i gången. Jag försöker knuffa och sparkas lite för att hon ska fatta....men inte. Sen är det någon jävel framför mig som har sin mp3 på högsta volym med han i Sven ingvars som sjunger "I love Europe" och har dessutom är låten på repeat sammtidigt som hon nynnar. HELA VÄGEN.
Framme, köper pizza som vi äter med svärmor. Lämnar mina väskor ute. Helt plötsligt börjar det spöregna.....

Men nu ligger jag här i sängen hemma hos Robert och Isa. Härligt=)

operationssköterskans bibel

Idag har jag hämtat ut den bok som gäller för just operationsinriktningen. Stor som jag vet inte vad, man kan nog till och med slå ihjäl någon med den (märk min ironi).

Da-ge-ns BILD

Nytt tema här i EmsaFlämsas blogg. Dagens bild med tema Hur trött är Emma? Vad tycker/tror ni?

Idag är det föreläsning. Vi har börjat med en kurs som heter Perioperativ omvårdnad. Så nu börjar programmet inrikta sig mer mot operation och det känns mer på riktigt.

Igår kväll så var jag, Lisa och Honey ute på Trottobar och tog en öl. Jag och Honey festade till det med en efterrätt också. Det va riktigt mysigt. Extra gott va det med Heiniken ice iaf =)

Blåbär= blåsigt?

Lägger upp en länk här till Hejas blogg. Hon beskriver hur jag försökte konversera med en grönsaksgubbe på torget idag. Det gick inte bra. Det var tydligen svårt att höra eller förstå att jag sa Blåbär och Hallon och inte pratade om blåst och vind.

Åter igen

Välkommna tillbaka, eller ska jag säga välkommen tillbaka till mig själv tro? Det är många som varit inne här och kollat, men inte jag. Så nu får jag väl börja skriva igen. Vadan detta avbrott då?! Jo, en del saker har hänt som jag inte kan skriva om här öppet och då kändes det inte lönt att skriva överhuvudtaget eftersom det varit den "situationen" som präglat min vardag. Men nu är allt bättre!

Jag har varit hemma i Lidköping i två veckor och kom tillbaka till Halmstad i söndags. Och sen i söndags så har det regnat. Faktum är att jag varit helt jäkla ras sen jag kom tillbaka. Jag har haft fruktansvärda mardrömmar. Bla att min pappa fick en hjärntumör och blev helt knäpp. Han jagade hela familjen runt en stena line båt. Sedan blev Emil, min bror, helt knäpp. Han började utpressa morsan på pengar. Då han inte fick pengar samlade han ihop ett maffiagäng med k-pistar som jagade oss runt i strömslund. Sedan helt plötsligt var jag i undergjorden och gömde mig både från pappa och Emil men där blev jag drogad av massa killar. Undrar vad en drömanalytiker skulle säga om mig?

I Lidköping var allt bra! Var även en sväng i Trollhättan hos mor och far. Jag har bla:
*Åkt motorcykel med pappa
*Druckit öl
*Druckit vin
*Ramlar och brännt upp hela mig på brännässlor
*Firat 4 år tillsammans med Robert (fick ett par jättefina guldörhängen)
*Gosat med Linda och Anders gullungar William och Viktor