Tiden efteråt:
Under hela förlossningen sa vi att det var en Hugo, det kändes precis som det. När pojken sedan kom ut så kändes det jättekonstigt att säga Hugo. Så därför efter födelsedagsfikat så bestämde vi oss för Adam, vilket kändes hur rätt som helst.
Fikat var hur gott som helst eftersom jag inte ätit något sen söndagsnattens banan som Robert med nöd och näppe fick i mig. Det visade sig också att jag hade feber och man var då rädd för att Adam skulle få någon bakterieinfektion eftersom den risken finns när vattnet gått så som det gjorde. Så det var täta kontroller av andningsfrekvens och temp av honom. Adam hade något förhöjd temp precis efter förlossningen men sedan mådde han hur bra som helst! Det var inga problem alls. Det var verkligen skönt eftersom det varit som det varit.
Vi fick sedan åka upp till BB där vi efter en dag tjatade till oss att få komma hem. Egentligen vill de att man ska stanna kvar två dygn när det varit risk för infektion. Men eftersom Adam ändå mådde bra så fick vi åka hem efter ett dygn.
De första dagarna var omtumlande. Eftersom jag hade det så jobbigt med amningen pga söndertrasade bröstvårtor var det svårt att känna alla dessa fantastiska känslor som jag känner nu – jag behövde tid till att lära känna denna nya lilla människa utan att det gjorde så jäkla ont. Så beslutet att ge honom mjölkersättning första dygnen var en räddning känslomässigt för mig. Nu har ju mjölken minsann runnit till så nu är det ju inga problem med amningen. Men det är ett råd jag ger till alla. Amma inte hela första natten utan bara korta perioder. Och får ni såriga bröstvårtor så är amningsnappen den bästa uppfinningen efter glödlampan (enl elin och jag kan inte annat än hålla med)
Nu har vi snabbt kommit in i rutiner och Adam är lugn och fin. Han sover gott om nätterna och vi är inte trötta – ja inte så som andra pratat om. Lite småseg men det är skönt att ta det lugnt om dagarna också. Skriknätterna kommer nog till oss också….men en lugn start som det varit är jag väldigt tacksam över.
Visar inlägg med etikett Förlossningen. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Förlossningen. Visa alla inlägg
onsdag 17 februari 2010
Förlossningen Del 3
Måndagen:
På morgonen vid 7-tiden kom min lilla ängel, ja inte Adam, utan barnmorskan Anne som kollade om jag var öppen. Jag var öppen 4 cm. Jag blev så jävla glad så jag började grina. Äntligen hände något efter två dygns hattande fram och tillbaka. Robert blev också glad och vi satt en stund på sängkanten tillsammans för att inse att nu äntligen var det dags, vi skulle bli föräldrar just den här dagen. En märklig känsla av förväntan och spänning. Anne sa att ja, då är det bara att köra igång så nu flyttar jag dig till en förlossningssal.
På förlossningssalen visade hon mig hur jag skulle använda lustgasen och vi bestämde att jag skulle ha ryggmärgsbedövning. Hon satte även en skalpelektrod på Adams huvud eftersom det visade sig att hans hjärtrytm inte var helt ok då hjärtat slog för snabbt och inte gick tillbaka till grundrytmen som det brukat göra. En skalpelektrod är väl mer tillförlitlig än CTG-mätningen – om jag uppfattat det rätt.
Anestesiläkaren kom in och jag fick ryggmärgsbedövningen, gjorde inte alls ont om man jämför med förvärkarna jag haft innan. Vilken lättnad det var sen. Värkarbetet avtog pga ryggmärgsbedövningen så jag fick igångsättande dropp så de kunde reglera värkarna väldigt bra. Jag kände bara av trycket nedåt när Adam vandrade ner genom bäckenet, det gjorde inte ett dugg ont utan var mer obehagligt. Så jag och Robert kunde sova under förmiddagen för att på så sätt ladda inför krystvärkarna. Var ändå uppe och gick några gånger för att underlätta färden nedåt för Adam.
Vid 14-tiden var det skiftbyte och jag fick en ny barnmorska, Caroline.
Efter ett tag kände jag av ett kraftigare tryck nedåt och som om att kroppen ville börja krysta. Jag hade öppnat mig helt men Adam hade inte kommit riktigt så långt ned för att jag skulle kunna krysta aktivt. Så Caroline bad mig vända mig om från sida till sida var 5e minut. Så Robert fick hålla i det gympapasset. Vid halv tre kunde jag börja krysta aktivt. Jag som hade en bestämd uppfattning om att jag skulle föda upprättstående – vilket barnmorskan visste och frågade om jag ville göra – så sa jag att jag skiter i vilket, bara ungen kommer ut - så det blev sidoläge för mig.
Jag tänkte hela tiden – ska det inte göra mer ont än såhär? Ryggmärgsbedövningen funkade verkligen bra! Men det gjorde jäkligt ont precis när Adam kom ut. Det var ju lite svårt att undvika eftersom det finns så mycket nerver där som förmedlar smärta. Efter 30 min krystande så kom Adam 15.01. Men under de här 30 minuterarna så mådde Adam tydligen inte så bra eftersom hans hjärtfrekvens fortfarande inte var så bra. Hjärtat gick för snabbt på honom. Läkare kom in och tog prover på skalpen på honom och de började plocka fram sugklockan fast att han nästan hade huvudet ute - om han behövde komma ut snabbare än vad jag kunde åstadkomma. När jag i bakgrunden av allt krystande hörde sugklocka så tänkte jag att jag ska banne mig inte ha hjälp av något sådant. Och jag tog i ännu mer för att få ut honom. När huvudet var ute så hörde jag hur barnmorskan började prata med Adam – märklig känsla – ha ett huvud mellan bena som någon pratar med (rätt komiskt). Nästa värkt drog de ut hela honom.
Men vilken känsla det var när jag fick upp honom på magen. En liten, liten människa som med en gång började krypa mot mina bröst – vilka reflexer de har! Och ja, all smärta försvann med en gång. Klart det kändes när moderkakan kom ut och när de skulle sy några stygn men då hade jag ju Adam på magen som distraherade mig. Jag fick en liten reva på 2 cm eftersom Adam hade sin hand över kinden på vägen ut.
På morgonen vid 7-tiden kom min lilla ängel, ja inte Adam, utan barnmorskan Anne som kollade om jag var öppen. Jag var öppen 4 cm. Jag blev så jävla glad så jag började grina. Äntligen hände något efter två dygns hattande fram och tillbaka. Robert blev också glad och vi satt en stund på sängkanten tillsammans för att inse att nu äntligen var det dags, vi skulle bli föräldrar just den här dagen. En märklig känsla av förväntan och spänning. Anne sa att ja, då är det bara att köra igång så nu flyttar jag dig till en förlossningssal.
På förlossningssalen visade hon mig hur jag skulle använda lustgasen och vi bestämde att jag skulle ha ryggmärgsbedövning. Hon satte även en skalpelektrod på Adams huvud eftersom det visade sig att hans hjärtrytm inte var helt ok då hjärtat slog för snabbt och inte gick tillbaka till grundrytmen som det brukat göra. En skalpelektrod är väl mer tillförlitlig än CTG-mätningen – om jag uppfattat det rätt.
Anestesiläkaren kom in och jag fick ryggmärgsbedövningen, gjorde inte alls ont om man jämför med förvärkarna jag haft innan. Vilken lättnad det var sen. Värkarbetet avtog pga ryggmärgsbedövningen så jag fick igångsättande dropp så de kunde reglera värkarna väldigt bra. Jag kände bara av trycket nedåt när Adam vandrade ner genom bäckenet, det gjorde inte ett dugg ont utan var mer obehagligt. Så jag och Robert kunde sova under förmiddagen för att på så sätt ladda inför krystvärkarna. Var ändå uppe och gick några gånger för att underlätta färden nedåt för Adam.
Vid 14-tiden var det skiftbyte och jag fick en ny barnmorska, Caroline.
Efter ett tag kände jag av ett kraftigare tryck nedåt och som om att kroppen ville börja krysta. Jag hade öppnat mig helt men Adam hade inte kommit riktigt så långt ned för att jag skulle kunna krysta aktivt. Så Caroline bad mig vända mig om från sida till sida var 5e minut. Så Robert fick hålla i det gympapasset. Vid halv tre kunde jag börja krysta aktivt. Jag som hade en bestämd uppfattning om att jag skulle föda upprättstående – vilket barnmorskan visste och frågade om jag ville göra – så sa jag att jag skiter i vilket, bara ungen kommer ut - så det blev sidoläge för mig.
Jag tänkte hela tiden – ska det inte göra mer ont än såhär? Ryggmärgsbedövningen funkade verkligen bra! Men det gjorde jäkligt ont precis när Adam kom ut. Det var ju lite svårt att undvika eftersom det finns så mycket nerver där som förmedlar smärta. Efter 30 min krystande så kom Adam 15.01. Men under de här 30 minuterarna så mådde Adam tydligen inte så bra eftersom hans hjärtfrekvens fortfarande inte var så bra. Hjärtat gick för snabbt på honom. Läkare kom in och tog prover på skalpen på honom och de började plocka fram sugklockan fast att han nästan hade huvudet ute - om han behövde komma ut snabbare än vad jag kunde åstadkomma. När jag i bakgrunden av allt krystande hörde sugklocka så tänkte jag att jag ska banne mig inte ha hjälp av något sådant. Och jag tog i ännu mer för att få ut honom. När huvudet var ute så hörde jag hur barnmorskan började prata med Adam – märklig känsla – ha ett huvud mellan bena som någon pratar med (rätt komiskt). Nästa värkt drog de ut hela honom.
Men vilken känsla det var när jag fick upp honom på magen. En liten, liten människa som med en gång började krypa mot mina bröst – vilka reflexer de har! Och ja, all smärta försvann med en gång. Klart det kändes när moderkakan kom ut och när de skulle sy några stygn men då hade jag ju Adam på magen som distraherade mig. Jag fick en liten reva på 2 cm eftersom Adam hade sin hand över kinden på vägen ut.
Förlossningen Del 2
Söndagen:
Ja, jag förstod ju att jag skulle få åka hem eftersom blodtrycket hade gått ned och värkarna avtagit. Jag vande mig rätt snabbt vid tanken och kände nästan tillslut att det skulle bli gott att komma hem en stund. Jag visste ju att om inte värkarna kom igång av sig själv så skulle jag ju bli igångsatt under tisdagen.
Robert handlade på vägen hem och köpte massa gott för att jag skulle kunna ladda upp energi. Frukt, glass och chokladpudding. Vi sov mest hela dagen och på kvällen så satte värkarna igång igen. Den här gången var jag mer förberedd och visste hur jag skulle andas. Vi började även klocka värkarna och de kom allt tätare men inte regelbundet, naturligtvis. Gissa om jag var frustrerad. Jag hörde ju bara mantrat från barnmorskan ”är det inte regelbundna värkar så går det inte att göra så mycket utan då ska du vila”. Lättare sagt än gjort. Värkarna blev starkare frampå natten men vi försökte lägga oss för att sova. Vid midnatt kunde jag inte längre ligga ned för att det gjorde för ont. Jag kunde själv inte kontrollera TENS-apparaten och inte heller värk-timern vi laddat ner till mobiltelefonen. Det fick bli Roberts uppgift samtidigt som han stöttade mig i andningen. Frossa fick jag också så då ringde Robert till förlossningen som sa att nu funkade det inte längre att vara hemma eftersom jag hade så ont. Varpå vi fick rådet att ta det lugnt, äta lite och sedan åka. HA?! Äta? Jag hade svinont inte fan tänkte jag äta. Robert tvingade i mig en halv banan och ett glas saft sedan åkte vi.
Resan dit var rätt jävlig eftersom jag helst ville stå upp för att kunna hantera värkarna. Men fram kom vi tillslut och då hade de fullt upp på förlossningen så vi fick sitta och vänta. Jag började hyperventilera och fick stickningar i ansiktet. Ja, jag hade rätt svårt att bemästra smärtan och hantera den.
CTG gjordes igen och jag fick återigen höra att värkarna inte var regelbundna. Jag sa det att jag skiter i vilket jag måste få något för smärtan. Barnmorskan sa det att de stod mellan att ge mig en sovdos, dvs, morfin och sömntablett eller att sätta igång mig och då få sedvanlig smärtlindring som man kan få under förlossningen. Men de ville helst inte sätta igång mig eftersom de hade fullt upp och det var natt. Varpå jag pumpades full med morfin och fick en sömntablett som inte hjälpte ett skit. Jo, jag slappnade av, men ont hade jag. De fick mig att lova att jag skulle höra av mig om jag inte kunde sova. Det gjorde jag – men icke fick jag hjälp bara en varm rispåse. Jag var urtrött på morgonen och frustrerad över att inte få hjälp med smärtan. Inte heller en enda gång under de här dygnen hade de kollat om jag var öppen något eftersom det var risk för infektion, vilket jag förstår.
Ja, jag förstod ju att jag skulle få åka hem eftersom blodtrycket hade gått ned och värkarna avtagit. Jag vande mig rätt snabbt vid tanken och kände nästan tillslut att det skulle bli gott att komma hem en stund. Jag visste ju att om inte värkarna kom igång av sig själv så skulle jag ju bli igångsatt under tisdagen.
Robert handlade på vägen hem och köpte massa gott för att jag skulle kunna ladda upp energi. Frukt, glass och chokladpudding. Vi sov mest hela dagen och på kvällen så satte värkarna igång igen. Den här gången var jag mer förberedd och visste hur jag skulle andas. Vi började även klocka värkarna och de kom allt tätare men inte regelbundet, naturligtvis. Gissa om jag var frustrerad. Jag hörde ju bara mantrat från barnmorskan ”är det inte regelbundna värkar så går det inte att göra så mycket utan då ska du vila”. Lättare sagt än gjort. Värkarna blev starkare frampå natten men vi försökte lägga oss för att sova. Vid midnatt kunde jag inte längre ligga ned för att det gjorde för ont. Jag kunde själv inte kontrollera TENS-apparaten och inte heller värk-timern vi laddat ner till mobiltelefonen. Det fick bli Roberts uppgift samtidigt som han stöttade mig i andningen. Frossa fick jag också så då ringde Robert till förlossningen som sa att nu funkade det inte längre att vara hemma eftersom jag hade så ont. Varpå vi fick rådet att ta det lugnt, äta lite och sedan åka. HA?! Äta? Jag hade svinont inte fan tänkte jag äta. Robert tvingade i mig en halv banan och ett glas saft sedan åkte vi.
Resan dit var rätt jävlig eftersom jag helst ville stå upp för att kunna hantera värkarna. Men fram kom vi tillslut och då hade de fullt upp på förlossningen så vi fick sitta och vänta. Jag började hyperventilera och fick stickningar i ansiktet. Ja, jag hade rätt svårt att bemästra smärtan och hantera den.
CTG gjordes igen och jag fick återigen höra att värkarna inte var regelbundna. Jag sa det att jag skiter i vilket jag måste få något för smärtan. Barnmorskan sa det att de stod mellan att ge mig en sovdos, dvs, morfin och sömntablett eller att sätta igång mig och då få sedvanlig smärtlindring som man kan få under förlossningen. Men de ville helst inte sätta igång mig eftersom de hade fullt upp och det var natt. Varpå jag pumpades full med morfin och fick en sömntablett som inte hjälpte ett skit. Jo, jag slappnade av, men ont hade jag. De fick mig att lova att jag skulle höra av mig om jag inte kunde sova. Det gjorde jag – men icke fick jag hjälp bara en varm rispåse. Jag var urtrött på morgonen och frustrerad över att inte få hjälp med smärtan. Inte heller en enda gång under de här dygnen hade de kollat om jag var öppen något eftersom det var risk för infektion, vilket jag förstår.
Förlossningen Del 1
Okej, det blir fullversionen ändå. Läs och sålla som ni vill....
Tiden innan förlossningen:
Veckan innan lö-må:
Efter att kommit hem från sjukhuset efter misstänkt havandeskapsförgiftning var jag jättetrött. Huvudvärken var bättre men kroppen hängde inte alls med. Besökte barnmorskan som tyckte sig ana att förlossning var på G. Hon hade ju rätt visade det sig sen. På fredagen kom mamma för att hjälpa mig fixa i ordning lite här hemma och köra mig till stan så att jag kunde klippa mig och köpa en overall till bebisen. Det var ju verkligen i sista stund som jag gjorde detta.
Lördag:
Jag och Robert tog en lugn morgon. Gick upp i lugn och ro. Medan han ordnade frukost gick jag på toa och kände hur det knäppte till i magen. Kände på mig att ”nu var det något som hände”. Men eftersom jag satt på ”fel ställe” för att känna om det kom vatten eller inte så märkte jag inget med en gång. Åt frukost och reser mig sedan för att ta disken och ut forsar vatten. Egentligen visste jag ju att det var vattnet som kom men vågade inte tro på det eftersom det varit så mycket annat som krånglat under graviditeten. Jag vågade inte tro att det var dags. Så jag ringde mamma som också trodde det var vattnet som gått. Så det var bara att ringa förlossningen. Klockan var ungefär 9.30 då. Vi fick komma in till förlossningen, KSS, för att bekräfta vattenavgång vid 14.00.
Under förmiddagen i väntan på att åka in så började det molvärka i magen. Väl på KSS togs CTG, urinprov och blodtryck samt att de bekräftade att det var en vattenavgång. Jag behövde ju egentligen inte tveka – men man är ju som man är. Blodtrycket var ju såklart högt så de ville inte att vi skulle åka hem så vi blev inlagda, igen. Under kvällen tilltog molvärken som nu kom och gick. Det kändes rejält. Samtidigt ville vi ha något att äta och vi kunde åka ifrån KSS en stund. Vi åkte till ica maxi för att fixa godis inför melodifestivalen och till mcdonalds för att äta. Under tiden gjorde det bara mer ont. Men, såklart, så var värkarna oregelbundna. Kvällen och natten bestod sedan i att handskas med värkarna. Det var inte så lätt. Jag hade ju missat det där med att öva på att andas riktigt. Så det blev mest att jag spände mig och blev trött så allt blev bara värre. Till slut stod jag inte ut. Mitt på natten tog de CTG igen för att se hur barnet mådde och se hur ofta värkarna kom. Men de var oregelbundna. Fick alvedon – ja, ni kan ju gissa hur mycket det hjälpte. Körde med TENS och värme som smärtlindring och sedan hjälpte barnmorskan mig att andas rätt.
Ja, sedan framåt morgonen avtog smärtan och blodtrycket gick ned. Allt kändes lite bättre, men vemodigt för jag anade ju att jag skulle bli hemskickad. Robert hade under natten kunnat sova lite, som tur var, så att han kunde hjälpa mig senare – vilket behövdes. Bara att få ha honom kvar på sjukhuset och att han var nära mig gjorde så väldigt stor nytta – tänk om jag hade fått ligga kvar själv?!?!
Tiden innan förlossningen:
Veckan innan lö-må:
Efter att kommit hem från sjukhuset efter misstänkt havandeskapsförgiftning var jag jättetrött. Huvudvärken var bättre men kroppen hängde inte alls med. Besökte barnmorskan som tyckte sig ana att förlossning var på G. Hon hade ju rätt visade det sig sen. På fredagen kom mamma för att hjälpa mig fixa i ordning lite här hemma och köra mig till stan så att jag kunde klippa mig och köpa en overall till bebisen. Det var ju verkligen i sista stund som jag gjorde detta.
Lördag:
Jag och Robert tog en lugn morgon. Gick upp i lugn och ro. Medan han ordnade frukost gick jag på toa och kände hur det knäppte till i magen. Kände på mig att ”nu var det något som hände”. Men eftersom jag satt på ”fel ställe” för att känna om det kom vatten eller inte så märkte jag inget med en gång. Åt frukost och reser mig sedan för att ta disken och ut forsar vatten. Egentligen visste jag ju att det var vattnet som kom men vågade inte tro på det eftersom det varit så mycket annat som krånglat under graviditeten. Jag vågade inte tro att det var dags. Så jag ringde mamma som också trodde det var vattnet som gått. Så det var bara att ringa förlossningen. Klockan var ungefär 9.30 då. Vi fick komma in till förlossningen, KSS, för att bekräfta vattenavgång vid 14.00.
Under förmiddagen i väntan på att åka in så började det molvärka i magen. Väl på KSS togs CTG, urinprov och blodtryck samt att de bekräftade att det var en vattenavgång. Jag behövde ju egentligen inte tveka – men man är ju som man är. Blodtrycket var ju såklart högt så de ville inte att vi skulle åka hem så vi blev inlagda, igen. Under kvällen tilltog molvärken som nu kom och gick. Det kändes rejält. Samtidigt ville vi ha något att äta och vi kunde åka ifrån KSS en stund. Vi åkte till ica maxi för att fixa godis inför melodifestivalen och till mcdonalds för att äta. Under tiden gjorde det bara mer ont. Men, såklart, så var värkarna oregelbundna. Kvällen och natten bestod sedan i att handskas med värkarna. Det var inte så lätt. Jag hade ju missat det där med att öva på att andas riktigt. Så det blev mest att jag spände mig och blev trött så allt blev bara värre. Till slut stod jag inte ut. Mitt på natten tog de CTG igen för att se hur barnet mådde och se hur ofta värkarna kom. Men de var oregelbundna. Fick alvedon – ja, ni kan ju gissa hur mycket det hjälpte. Körde med TENS och värme som smärtlindring och sedan hjälpte barnmorskan mig att andas rätt.
Ja, sedan framåt morgonen avtog smärtan och blodtrycket gick ned. Allt kändes lite bättre, men vemodigt för jag anade ju att jag skulle bli hemskickad. Robert hade under natten kunnat sova lite, som tur var, så att han kunde hjälpa mig senare – vilket behövdes. Bara att få ha honom kvar på sjukhuset och att han var nära mig gjorde så väldigt stor nytta – tänk om jag hade fått ligga kvar själv?!?!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
