Förlossningen Del 2

Söndagen:

Ja, jag förstod ju att jag skulle få åka hem eftersom blodtrycket hade gått ned och värkarna avtagit. Jag vande mig rätt snabbt vid tanken och kände nästan tillslut att det skulle bli gott att komma hem en stund. Jag visste ju att om inte värkarna kom igång av sig själv så skulle jag ju bli igångsatt under tisdagen.

Robert handlade på vägen hem och köpte massa gott för att jag skulle kunna ladda upp energi. Frukt, glass och chokladpudding. Vi sov mest hela dagen och på kvällen så satte värkarna igång igen. Den här gången var jag mer förberedd och visste hur jag skulle andas. Vi började även klocka värkarna och de kom allt tätare men inte regelbundet, naturligtvis. Gissa om jag var frustrerad. Jag hörde ju bara mantrat från barnmorskan ”är det inte regelbundna värkar så går det inte att göra så mycket utan då ska du vila”. Lättare sagt än gjort. Värkarna blev starkare frampå natten men vi försökte lägga oss för att sova. Vid midnatt kunde jag inte längre ligga ned för att det gjorde för ont. Jag kunde själv inte kontrollera TENS-apparaten och inte heller värk-timern vi laddat ner till mobiltelefonen. Det fick bli Roberts uppgift samtidigt som han stöttade mig i andningen. Frossa fick jag också så då ringde Robert till förlossningen som sa att nu funkade det inte längre att vara hemma eftersom jag hade så ont. Varpå vi fick rådet att ta det lugnt, äta lite och sedan åka. HA?! Äta? Jag hade svinont inte fan tänkte jag äta. Robert tvingade i mig en halv banan och ett glas saft sedan åkte vi.

Resan dit var rätt jävlig eftersom jag helst ville stå upp för att kunna hantera värkarna. Men fram kom vi tillslut och då hade de fullt upp på förlossningen så vi fick sitta och vänta. Jag började hyperventilera och fick stickningar i ansiktet. Ja, jag hade rätt svårt att bemästra smärtan och hantera den.

CTG gjordes igen och jag fick återigen höra att värkarna inte var regelbundna. Jag sa det att jag skiter i vilket jag måste få något för smärtan. Barnmorskan sa det att de stod mellan att ge mig en sovdos, dvs, morfin och sömntablett eller att sätta igång mig och då få sedvanlig smärtlindring som man kan få under förlossningen. Men de ville helst inte sätta igång mig eftersom de hade fullt upp och det var natt. Varpå jag pumpades full med morfin och fick en sömntablett som inte hjälpte ett skit. Jo, jag slappnade av, men ont hade jag. De fick mig att lova att jag skulle höra av mig om jag inte kunde sova. Det gjorde jag – men icke fick jag hjälp bara en varm rispåse. Jag var urtrött på morgonen och frustrerad över att inte få hjälp med smärtan. Inte heller en enda gång under de här dygnen hade de kollat om jag var öppen något eftersom det var risk för infektion, vilket jag förstår.