Ja , nu är då fredag här, igen. Veckorna går ändå skapligt fort. Igår bad jag robert påminna mig, minst en gång om dagen, att det faktiskt inte är så långt till ungen kommer ut. Jag fattar inte att man kan längta efter en smärtsam förlossning - men fan vad jag gör det. Men på måndag går jag in i vecka 32 så det går ju framåt iaf!

Igår så va jag och handlade själv under sämsta tiden på dagen när alla andra handlade. Robert kom såklart och hämtade mig med alla påsar. Men när en osmidig elefant hägrar i affären så är det nog ingen rolig syn. Jag nådde inte vissa saker i frysdisken, folk stog i vägen så att inte ens jag (vagnen är en sak) kom förbi och när man säger "ursäkta" så att man kan komma förbi så kollar de surt på en sedan får de syn på magen och man får en sån där äckligt förstående (elller nåt) blick och så är allt helt plötsligt okej.
Sen när jag skulle ringa robert så hade han glömt telefonen. Hormonerna, vi kan säga alla grinhormoner, som ofta rusar i kroppen på mig fick hybris. Herregud, han svarar inte, jag kunde ju lika gärna ligga med en unge på väg. Och så kom alla bebistankar och robert svarade fan inte. Så jag var i upplösningstillstånd när han 15 min senare dök upp och jag tyckte han varit borta i en evighet.....är man inte helt knäpp?? 15 minuter utan svar och man är.......ja...ni fattar.

Iaf, fredag va det och städning står på schemat. Oxfilé köpte jag faktiskt igår så det ska bli ngt riktigt gott ikväll!