Här verkar det som saker förändras för Adams del. Helt plötsligt är det okej att sova själv ett bra tag, sova själv i sängen i flera timmar och dessutom ligga och gymma görlänge. Jag är imponerad. Äntligen kan jag få något gjort på dagarna än att gå och bära eller springa och göra saker i alla hast då han mest sovit i ngn halvtimme själv förut. Bara för att Adam var så duktig och sov själv i sin säng i 7 timmar inatt så låg jag helt sömnlös, såklart. Men jag är glad ändå!
Inatt när jag ändå inte kunde sova låg jag och grubblade en himla massa. Jag grubblade på hur jag skulle få tag på sista boken i twilightserien, vad för kläder Adam behöver inför sommaren eftersom han redan är så överhettad ibland och vad jag kan tänka mig jobba med i framtiden, vilket jag tänkte väldigt mycket på. Jag har en liten jobbkris skulle man kunna säga – skit – med tanke på att jag inte ens börjat jobba än, detta ger mig megaångest. Jag som har fast, ska börja jobba på ett nytt ställe och har allt fixat för ett bra familjeliv och jag känner ändå eller redan att jag vill fasen inte tillbaka till sjukhusmiljö. Jag vill inte! Så jag låg och tänkte på hur jag ska planera min framtid. Jag lär ju behöva jobba lite på NÄL, men så kort som möjligt känner jag. Jag får försöka söka mig till Lidköping sen. Men morsan satte skrupler (eller vad man nu ska säga) i huvudet på mig. Jag kanske skulle bli lärare. Inte på högskolan utan lärare på vårdprogrammet eller undersköterskeutbildningen. Så nu har jag inte kunnat få det ur huvudet. Skulle vara perfekt. Man har inte det massiva ansvar över patienter utan ett annat ansvar, att lära ut grundläggande vård och värderingar. Och det tror jag att jag skulle fixa bra. Så vad tror ni där ute?! Hur fasen ska jag lägga upp allt?! För jag har ändå någon sorts moralisk plikt (alltså inte skrivet på papper) att ändå jobba på NÄL ett tag…men hur länge räknas det? Skulle det vara lätt att komma in och bli lärare på sådana utbildningar snabbt? Det här med att jobba på NÄL känns så svårt, det gör det inte lättare att det är kass stämning jämt där och att det är s jäkla svårt att komma in i arbetsgruppen. Jag har nog tänkt mig att när allt lugnat ner sig efter att jag tagit körkortet så ska jag nog besöka en syokonsulent eller vad det heter och höra mig för.
torsdag 15 april 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag känner med dej vad gäller de där hjärnspökena och framtiden. Jag tänker på det så att jag blir alldeles tjock i skalen! Snacka med en syokonsulent tycker jag låter urmärk! Du kan ju säkert redan nu maila någon och fråga lite. För att kanske råda bot på de värsta "skruplerna". Tror för övrigt att du skulle bli en fantastisk lärare!
kram Jossan
För att bli lärare behöver du nog läsa ett gäng med pedagogikpoäng, annars har man inte behörighet.
Fast jag tycker inte du ska grubbla för mycket på det där just nu, saker har en tendens att falla på plats ändå. Så medan du har megamys med Adam och Robert så kommer du antagligen få en uppenbarelse och så löser sig allt. Lätt som en pannkaka, eller hur;)
Kramar från faster Anna
Håller med båda ovanstående talare.
Det där med framtiden kan få en att vilja krypa ihop nånstans och gå i ide. Men samtidigt verkar det som att man oftast bananskalar sig fram här i världen ändå. Så det bästa vore nog om man kunde låta bli att grubbla så förfärligt. Något som går i den Johnssonska släkten kanske??
Kramar från Viola
Vet vad du menar! Här grubblas det hejvilt kan jag säga. ;)
Alice har kommit in i en period nu när det ska bäras och liggas i våran säng, nära nära. Så det där verkar komma och gå!
Skicka en kommentar