Nu måste jag sätta mig ner och skriva och bearbeta de, för mig, hemska dygn när jag opererade bort blindtarmen. Inatt har jag inte sovit en blind. Somnade runt 5 och sov till 9.30 och det enda som snurrat i mina tankar är just vad som hände de dygnen. Det är inte meningen att detta ska vara någon tyck-synd-om-mig-för-jag-var-så-sjuk....nej, jag behöver bara skriva av mig.

Allt började den 23e, det var en tisdag. Dagen började som vanligt. Jag skulle jobba kväll och gick således till jobbet vid 14-tiden. Vid 16-tiden fick jag extremt kraftiga smärtor i nedre delen av magen. Jag trodde bergis att det var mensvärk. Man kan tydligen få kraftiga menssmärtor när man har kopparspiral som jag har. Jag kunde knappt stå på benen. Det slutade med att jag fick gå ner till kirurgakuten och de skickade mig till gynakuten där de sa att jag hade en infektion i underlivet efter spiralen och så tog de naturligtvis ut den. Men historien slutar inte där.

Smärtorna avtog inte direkt. Så på fredagen den 26e ringde jag till sjukvårdsupplysningen som skickade mig till akuten - som skickade mig till gynakuten i skövde, igen, - som skickade mig till kirurgerna som då lade in mig på kava.

Natten mellan fredagen och lördagen var hemsk. De lade in mig för bukobservation, som det så fint kallas. Om jag blev bättre så skulle jag skickats hem igen. De började med att ge mig 5mg ketogan, typ som morfin, och allt var frid och fröjd en stund. De laddade även på med lite dropp och nålar i armarna. Jag kom upp till avdelningen och där började helvetet. Trots ketogan fick jag ont efter en stund igen. Tillslut gav de mig 5 mg ketogan, vilken är en hel ampull, varje halvtimme i 3 timmar tills smärtorna lade sig. Jag förstår inte att jag tålde så mycket. Även om smärtorna kom tillbaka mellan gångerna så var jag ju fortfarande påverkad av ketoganet. Jag var så jäkla illamående och yr, jag hade inte kontroll på någonting - och jag är en kontrollmänniska. I skrivade stund mår jag illa bara för att jag kommer ihåg hur jävla illa det kändes.

Tillslut gav smärtorna med sig och jag låg som ett paket i sängen. Morgonen efter kom ronden och jag var knappt vid medvetande. Operation blev i alla fall bestämt. Inför operationen var jag tvungen att tvättas med en speciell tvål men eftersom jag knappt visste vem jag var så klarade jag inte ens av att tvätta mig själv - då känner man verkligen att man har misst sin kontroll.

Väl på operation började jag spy. Varpå de ville sätta en magsond på mig så att jag inte skulle spy under operationen. Denna sonden ska då in genom näsan och i näsan finns ett väldigt trångt parti som gör fasansfullt ont när man får saker upptryckt t.ex. en sondslang. Jag skrek och gorma, enl sjuksköterskan och det blev därmed ingen sond satt. Sedan slocknade jag väl för nästa gång jag vaknade var på uppvaket och tillslut kom jag till avdelningen.

Jag sov och sov och sov. Robert kom, mamma och pappa kom och hälsade på mig. Dagen efter fick jag iaf tiggt till mig en smörgås för jag ville bara hemme med en gång. Man måste nämligen visa att man kan äta innan man åker hem.

Nu har jag i alla fall piggnat på mig och jag har lärt mig massor. Jag har haft hand om flera patienter som opererats för blindtaremen och nu kan jag faktiskt säga själv hur det är och kanske på så sätt kunna hjälpa dessa patienter ännu mer i deras sjukdom.