Känslor

Läste Jullans blogg om just det här med ångest. Hon jobbar som sjuksköterska precis som jag och hon skrev om just de människor man träffar som patienter i arbetet och om deras livsöden. Om man tänker på deras tillvaro t ex ung mamma med bröstcancer som spritt sig, äldre människa som kunnat ta hand om sig själv innan som ramlar och bryter sig och som kanske aldrig kommer kunna komma hem till en "vanlig" aktiv vardag - ja då har kanske inte ens egna bekymmer så stor betydelse.

Men sedan när jag spinner vidare på mina egna känslor så är ju dom ändå legitimerade. Jag behöver inte ha dåligt samvete för mina småbekymer och ångest som jag ofta har när jag tänker på de människor jag möter i jobbet. Det kanske bara är bra, för hade jag inte varit en känslomänniska hade jag nog inte kunnat bemöta de människor jag möter i jobbet på det sätt jag för.

För jag försöker känna för de patienter jag har, sätta mig in i deras situation för att kunna ge dem en så dräglig tillvaro som möjligt i den situation de är. Jag försöker alltid tänka "Vad kan jag göra för att hjälpa den här människan".
Sedan kan jag inte alltid tillmötesgå alla patienter eftersom vi alla är olika. Men jag hoppas att jag kan hjälpa några.

Vart jag vill komma med detta är att det på ett sätt kanske är bra med känslor även om de ibland är väldigt jobbiga och smärtsamma - för hade jag inte haft dem hade jag nog inte heller kunnat agera på ett tillfredställande sätt på mitt jobb.

Ja, några tankar!